Tessan

Min första tanke när jag låg där, fastklämd under elmoppen var, "tur att det är sol idag", som om jag skulle ligga där hela dagen... Den andra, mobiltelefonen ligger hemma på laddning, skiit. Jag tittade mig omkring i det våta höga gräset, jodå där såg jag hundarna som nog tänkte, "jaha vi skall stanna och rasta här nu, vi sätter väl oss tillrätta och väntar då". När jag sakta insåg att jag måste ta mig upp så var högerbenet fastklämt under elmoppen, som var för tung för mig att resa upp igen, som tur var hade jag stövlar på mig och lyckades lirka ut foten ur den efter lite kämpande, naturligtvis stannade strumpan också kvar i stöveln. Gjorde några tappra försök för att resa upp moppen igen, men lönlöst, jag är för svag. Tanken på att gå hem med en stövel kändes inte så lockande så jag lyckades ialla fall lyfta den så pass att jag fick loss stöveln. Att gå hem för mig utan skenor eller kryckor är en prestation likt ett Maraton. Det höga gräset trasslade runt fötterna, det kändes som en evighet innan jag kom ut på avbetade marker. Vid passagen till vinterhagen lyckades jag ialla fall hitta en passande vandringsstav vilket var tur för nu kom nästa svårighet, all gegga i vinterhagen efter allt regnande! På vägen mot grinden finns det en massa träd på hyfsat avstånd som jag kunde stödja mig emot när jag steg för steg drog upp stövlarna ur leran. Väl uppe vid stallet kunde jag tvätta av min svettiga panna och skitiga händer. Sedan kom räddningen, Kenta var vaken och kunde släppa ut hästarna och hämta moppen! 

 

Ja, små problem är stora för en del...